Den 11 januari dog Aaron Swartz, 26 år gammal. Han tog sitt eget liv.

Jag har tidigare nämnt honom i samband med det jag kände till honom mest för: att ha laddat ned enorma mängder akademiska publikationer från JSTOR, som han hade rätt att göra i rimliga mängder, även gränsen för rimlig ej var definierad. Universitet världen runt betalar mycket för att deras anställda och studenter skall ha tillgång till akademiska publikationer i elektronisk form. Styckepriset är väldigt högt. En femtio år gammal recension kan kosta flera USD att läsa. Författare till artiklar får inte betalt, även om de är Nobelpriskandidater. Vinster går till förlagen. Nuförtiden tar åtminstone en del publikationer dessutom betalt för att publicera en artikel. Omvända världen.

Swartz blev polisanmäld ochh anklagad för bland annat dataintrång. JSTOR tog senare tillbaka sin anklagelse när Swartz blev arresterad (man har nyligen också öppnat upp sig litet). Han lämnade tillbaka de över 4 miljoner (elektroniska) dokumenten. MIT stödde inte Swartz, och de federala myndigheterna tog upp fallet när JSTOR avstod. Swartz har blivit hotad med 35 års fängelse och en miljon dollar i skadestånd. För att ha laddat ned akademiska publikationer, som han åtminstone delvis hade rätt att göra. Publikationer som författarna aldrig får ett rött öre för. Texter och forskningsresultat som i väldigt många fall är betalade med skattemedel för sin tillblivelse (löner, anslag, lokaler, utrsutning etc). Swartz drivkraft var att sprida vetenskapliga rön till alla, och inte till ett betalande fåtal. Det är ytterst rimligt. Det är att vara för kunskap och vetenskap. Det finns ingen anledning till att vetenskap inte skall spridas till så många som möjligt, nu när tekniken gör det möjligt.

Swartz var något av ett geni, enormt begåvad vad gäller informationsteknologi, men också mycket allmänbildad och driven av stor passion för ett öppet, demokratiskt och rättsäkert samhälle. Vid 14 års ålder var han med och bidrog till RSS, vid 15 var han med om att arbeta fram Creative Commons. Han var en av skaparna av Reddit. Han köptes tidigt ut, men blev inte som ytterligare en som blivit snabbt rik på några IT-idéer, utan ägnade sig åt att arbeta för ett öppnare och rättvisare samhälle. 2009 blev han föremål för FBI's intresse, då han laddat ned och spritt 20% av offentligt material från domstolsväsendet i USA. Dessa var lagda bakom en paywall, men Swartz och andra menade att datan inte är skyddad. Detta är oerhört viktigt, särskilt som det numer talas mycket om att öppna upp offentliga databaser så att de som kan och vill kan samla in och presentera data. Det utelsuter inte att någon tjänar pengar på det, men det är livsviktigt att inte kommersiella intressen har förtur eller monopol. Svenska myndigheter har i decennier sålt data om oss till diverse företag.

Swartz var också en av grundarna av DemandProgress, och var en av de ledande i sänkandet av SOPA och PIPA. Han bidrog till, och också analyserade Wikipedia. Swartz var en av skaparna av OpenLibrary. Han skrev också The Guerilla Open Access Manifesto.

Internet Archive har skapat en Aaron Swartz Collection, för att samla in material av och med Swartz. Det är i hans anda. Samlingen kommer med tiden förmodligen att bli betydande.

Detta och mycket mer hade han arbetat med och uppnått vid sin alltför tidiga död. Många har skrivit om sin sorg, chock, och också ilska.

De anhöriga har skapat en minnessida. De har också publicerat ett formellt uttalande, där de anklagar både rättsystemet och MIT för att ha bidragit till hans död: "Aaron’s death is not simply a personal tragedy. It is the product of a criminal justice system rife with intimidation and prosecutorial overreach." Detta är inte en sörjandes överdrifter. Många har sagt liknande saker. De jag listar här (samtliga på engelska) tycker jag alla är mycket läsvärda i sin helhet, och jag återger bara några punkter. Gå och läs dem.

Karl Fogel skriver att Swartz gjorde inget moraliskt fel med sina nedladdningar, och att när den juridiska apparaten ger sig på en människa så står man til syvende og sidst ensam, för även de som hjälper mest kommer inte att dela fängelsestraffen med en. Fogel påpekar också att det sker en privatisering av den offentliga lagtillämpningen. En del som varit civilrätt (ex. kopiering) har blivit straffrätt. Det har vi sett i Sverige, och på många andra ställen, i jakten på fildelare.

Peter Sunde, som ju också drabbats av copyrightlagstiftningar och dess tillämpningar, framhåller också att Swartz gjorde det moraliskt rätta.

Lawrence Lessig, som känt Swartz och arbetat med honom sedan skapandet av Creative Commons, har börjat blogga igen. I sin post, Åklagaren som mobbare, gör Lessig klart att Swartz alltid arbetade för vad han såg som det allmänna bästa. Han påpekar att de som fick det finansiella sytemet på knä och orsakar enorm skada och elände regelbundet bjuds in till Vita Huset, medan Aaron Swartz etiketterades som brottsling, och myndigheterna lade ned stort arbete på att förfölja honom. Det är bokstavligen en "skam".

Cory Doctorow skriver en mycket personlig och rörande krönika om Aarons arbete, men framför allt om honom som människa, och om självmord. Läs den.

Peter Eckersley på Electronic Frontier Foundation framhåller att Aaron Swartz var "en enastående aktivist och hacker" (hacker i sin ursprungliga betydelse). Han "arbetade för en bättre värld", och myndigheternas förföljelse av honom var inte till hjälp, med "tragiska konsekvenser". EFF har länge kämpat mot den icke-proportionalitet som finns i lagens syn på elektronisk aktivism kontra annan aktivism.

I en mycket arg, och bra, post skriver Asher Wolf om hur de som avviker, de som står upp, de som är skapande, de som inte böjer sig, blir jagade. Knäckta eller flyttar. Kvar blir ja-sägarna. De senare kan ju vara väldigt begåvade, men de kanske tänker mer på pengar och makt än på anständighet och rättvisa? Wolf pratar inte (bara) om den odemokratiska världen, utan även om den vi lever i. "We lost him; and he lost the world".

Laurel Russwurm påpekar den obegripliga icke-proportionaliteten i copyrightlagars teori och praktik under rubriken "dödad av copyright".

Gleen Greenwald kallar Swartz en hjälte. Tim Berners-Lee säger att vi förlorat "a mentor, a wise elder [...] we lost a child". Rick Perlstein kallar honom "en av de bästa".

Min text och de länkade posterna ovan handlar om vad Swartz uppnådde i det offentliga livet och vad vi alla förlorat med Swartz död. Men han var ju också en privat individ med familj. Hans anhöriga har förlorat en son och en partner. De har fått se honom fara illa, och nu är hans liv slut. Att en anhörig dör för egen hand är än mer sorgligt. Det lämnar en särskild sorts sorg och också osäkerhet efter sig. De anhöriga är värda vårt medkännande och omtanke, även om de allra flesta människor påverkade av honom aldrig träffade eller talade med honom eller kände honom på något sätt. En extraordinär människa är både extraordinär och människa.