Grundlagsförtal?

Jag har just läst Betänkande 2013/14:KU17 Några ändringar på tryck- och yttrandefrihetens område.

Jag är verkligen inte van att läsa dokument från riksdagen. Det kanske borde ingå i varje skolutbildning att lära sig läsa dylik prosa.

Men detta förefaller mig märkligt. Man bakar ihop två beslut. Det ena handlar om förtal, det andra om ändring av två grundlagar, yttrandefrihet och tryckfrihet. Varför är de ihopbakade? Hur hänger de ihop i lagstiftarnas sinne? Jag har verkligen inget svar, men jag undrar. Jag bor ju i alla fall i Sverige.

Sverige kan i dag i princip inte delta i det internationella rättsliga samarbetet, t.ex. genom att lämna internationell rättslig hjälp, när ett förfarande omfattas av tryckfrihetsförordningen eller yttrandefrihetsgrundlagen.

Det verkligen märkliga är att motiveringen för att ändra grundlagen är att underlätta främmande makts rättstillämpning. Det ges inga exempel, och det beskrivs heller inte närmare vilka problem dessa grundlagsändringar skulle lösa. Man får en känsla av att något eller några andra länders politiker, polismakt eller dyl ringt upp en eller flera svenska politiker och sagt att "hördudu, era medborgares yttrande- och tryckfrihet är ett problem för oss, så det får ni göra något åt.".

Vad man inriktar sig på är inte exempelvis tidningar eller bloggar som publiceras i Sverige, utan sådant som sänds från Sverige riktat direkt till enskilda i utlandet [ibid]. Sådant som publiceras på Internet kan ju svårligen inräknas i detta. Detta är ju ändå rätt otydligt, för om man exempelvis skriver något nedlåtande till en enskild mottagare direkt i utlandet, vad händer då? Om exempelvis Herr X i Stockholm skriver till Herr Y i annat land att "Herr Z är ett äckligt korrupt svin", blir det då förtal, om någon av Herr Zs vänner läser det? Det är kanske därför man bakar ihop detta med utökade möjligheter för de som anser sig förtalade?

Ironiskt nog står det i footern för dessa riksdagssidor att "All offentlig makt i Sverige utgår från folket och riksdagen är folkets främsta företrädare". Nu frågar ju riksdagen praktiskt taget aldrig folket vad de tycker skall ändras i lagarna. Det verkar som grundlagen nuförtiden ändras ganska lättvindligt. Grundlagen är ju bl.a. till för bromsa ogenomtänkta lagförslag. Grundlagen (lagarna) är ju ett skydd för medborgarna, enligt min ringa mening. Landets politiska själ, kanske man kan säga? Men jag är väl bara naiv. Offentlighetsprincipen knödde man ju också till vid nyåret. Det är väl märkligt vad gäller grundlagsändringar så hänvisas det till EU (som vi är inlåsta i) eller andra internationella sammanhang. Varför har vi 349 riksdagshen som verkar undra vilket land de befinner sig i? Vem betalar deras löner? Vem röstar på dem?

"I följdmotion 2013/14:K5 begär Björn von Sydow m.fl. (S) ett tillkännagivande om att den del av förslaget som innebär att det territoriella tillämpningsområdet för TF och YGL inskränks genom att det i grundlagarna anges att en skrift eller en teknisk upptagning inte ska anses utgiven i Sverige enbart på den grunden att den skickas till en mottagare i utlandet, bör belysas ytterligare i enlighet med vad som anges i motionen."

Jag är inte sosse (disclaimer), men det verkar ju vara en genomtänkt och försiktig invändning.

Regeringens svar på det: "I det sammanhanget anför regeringen att inskränkningar av grundlagarnas tillämpningsområde inte med nödvändighet leder till att den aktuella företeelsen faller utanför det svenska rättssystemet." Inte nödvändigtvis? Vad för slappt tänkande ligger bakom ett sådant yttrande? Skall man ändra grundlagen och sedan säga att det kanske inte blir så illa? Är det här den normala standarden? Vi har ju haft en räcka justitieministrar som inte imponerar på särskilt många, men ändå. Jag har läst få dylika dokument, men att man först skriver lagar på ett språk som är svårläst för de flesta, och sedan verkar vara bra diffusa i motivering och konsekvensanalys, är ju inte direkt betryggande.

Jag medger jag inte alls studerat detta ingående, det är bara mina tankar som boende i Sverige, som medborgare sedan födseln, så det är väl aldrig försent titta närmare på vad de lagvigda, förlåt, lagstiftarna håller på med. Det känns inte helt imponerande.

Jag har nu letat upp lite kritik av detta. Det finns mer kvalificerade än jag att läsa 🙂 Exempelvis från Tidningsutgivarna. Nils Funcke och Per Hultengård kallar det "Regeringens skymf mot yttrandefriheten". Annars verkar det inte vara särskilt mycket kritik.

Förtalsdebatten har nog triggats av en hel del, exempelvis Lexbase, det så kallade "näthatet" (vilket är ett trollbegrepp i sig, enligt min mening), och sajter som Ratsit och Merinfo, som enligt DI bröt mot lagen. Nu finns det ju ett visst mått av hyckleri, åtminstone i fall av ekonomiska data. Myndigheterna har i evigheter sålt eller givit bort data till privata företag som sedan säljer det bakom diverse paywalls. När det nu lätt för allmänheten går att se exempelvis hur mycket pengar vissa människor tjänar, så är det ju naturligtvis störande för de relativt besuttna, även om de kanske själva kan gotta sig åt att andra har det sämre. Kritiken mot för stor tillgänglighet till data är ibland relevant, men inte alltid. Dessutom är ju till exempel ett införande av nationellt journalsystem i praktiken en rundning av tystnadsplikten. Frågan är vilkas integritet som skadas.

Jag skall inte här gå in på "förtal" som ju är ett ganska vagt begrepp. Till skillnad mot ex. "hot" och "uppmaning till våld". "Förtal" och anklagelse om förtal är båda sociala verktyg för att kontrollera människor. Risken är att så fort någon känner sig kränkt så är det förtal. Med tanke på att människor som verkligen farit illa har så svårt att få upprättelse så känns "förtal" som ett blivande instrument för kontroll.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *