Idrottens svans med känslopjunk

Idag är sista dagen på Die Otympliga Schpelen i Det förenade kungadömets hufvudstad 2011+1. Ja, man får ju skydda sig mot copyrighttrollen i de Otympliska Kommunistiteterna. Jag har varit rätt trött på de schpelen väldigt länge (i decennier). Ett konglomerat av allt möjligt. De så kallade "sponsorerna" gonar sig och dikterar på skattebetalarnas och åskådarnas bekostnad. Horder av reportrar rapporterar. Och tycker. Det är en väldigt massa tyckande. Och känslor. Svindlande höjder.

Ibland har jag hört ironiserande över att små idrottsländer under invigningen tågar in med mer ledare än aktiva, men hur många reportrar behövs det egentligen? Det är kommentatorer, ringside-utfrågare och studiotöntar både på plats och hemmavid. Sport kan ju vara spännande, men runt den söta kakan är det en mängd flugor som bara surrar. Förr talade man om "idrottens svans", alltså de som drev runt och söp och kanske slogs. Nu kallas de "huliganer", så svansen är ju snarare alla dessa reportrar, kommittéledamöter, ledare som inte leder någonting utom pengar i olika kanaler. Det mesta betalas ytterst med skattepengar.

Nåväl, jag har just sett handbollsfinalen mellan Sverige och Frankrike. Lite yrvaket insåg jag igår att Sverige faktiskt var i final. Det var en otroligt spännande final, minst i klass med det klassiska bataljerna på 90-talet. Till skillnad från då, var Sverige idag klart nederlagstippat. De spelade mycket väl, kämpade heroiskt och höll huvudena kalla. Handboll är i mitt tycke en av de bästa sporterna att titta på. Denna match hade inte högvis med mål heller, det gjorde den bättre enligt min ringa mening. Nåväl, efter matchen frågar studioreportern en av expertkommentatorerna vad denne känner. Om man är sportexpert så är det väl inte på känslor? Det är väl ändå åskådarna och utövarna som kastas mellan hopp och förtvivlan, jublar eller svär, eller vad man nu gör. Att be experten redovisa vad den känner för känslor är helt jävla löjligt. Jag tittar inte så ofta på sport, men när jag gör det, så är det ofta någon tomte som frågar "hur är känslorna nu?" eller något annat liknande idiotiskt, fånigt och enbarmligt. Jag trodde aldrig jag skulle använda "känslopjunk" på allvar, men sportsändningar är fyllda med en massa KÄNSLOPJUNK. Dessutom, jag tittar på sport för prestationerna och spänningen, inte vad för jävla känslor utövarna har, än mindre vad de fjantiga reportrarna känner. Det är som om tittaren måste handledas: "...och vad känner vi nu då?".

Jag borde kanske inte bry mig, men det är mina licenspengar dessa "reportrar" leker kuratorer med.

För att parafrasera Torsson:

"... det spelades bättre boll i studion hemmavid..."

Ibland kan man tro att de i studion hemmavid vet mest och bäst när de ritar streck. Ju mer svans, ju mer hallå, ju mer hangarounds, desto sämre är ofta kärnan. Åtminstone är det så att stort hallå inte nödvändigtvis avspeglar storheten hos det det hallåas om. Det gäller ju inte enbart sport, se bara på programmet "Sommar" i Sveriges Radio. I sport kanske det kanske är mindre, reportrarna påverkar sällan själva prestationen, bara förevisandet av den.