Monarki – jag är lite äcklad

Jag tycker monarki är något som passar i sagor. Jag är rätt less på debatten, för jag tycker att de allra flesta argument jag hör för monarki är svaga, en del argument man läser är rent av korkade. Hyckleriet är stort. Till exempel så är det motsägelsefullt att prata om "alla människors lika värde", samtidigt som man tycker det är bra med ett ärftligt statschefsämbete. Få invänder uttryckligen mot värderingen, men i handling gör väl många det.

Nåväl, jag hade egentligen inte ens tänkt kommentera en prinsessas födelse, det är ju uppblåst som det är, och det känns mest som att resonera med väggar.

Men en bild i DN (pappersupplagan 25 feb. 2012, sid. 14) som jag inte hittat på deras web-rapportering, men som jag såg en liknande i min lokaltidning, fick mig rätt.. vad ska man.. säga.. trött.. sorgsen, och lite äcklad. Bilden visar när kungen, med Carl Philip vid sin sida, berättar för regeringen om barnet och att det skall heta "Estelle". Vet ej om det var en formell kunglig konselj. Det skulle kunna vara en situation där en person berättar för vänner eller kollegor eller släktingar att han fått sitt första barnbarn. Ett underbart tillfälle. Om exempelvis en statsminister berättar för sina ministrar att hen fått sitt första barnbarn så är det ju privat information som man gärna delar med sig av informellt.

Men att statschefen formellt rapporterar till regeringen att hans dotter har fött en dotter, och det är en näst-nästa generations statschef är väldigt konstigt när man tänker på det. Det är lite kvasi-religiöst (nationen har välsignats med en bebis), men det är ju inte religiöst. Det känns som bebisproduktion. Det var väldigt länge sedan jag läste Margaret Atwoods Tjänarinnans berättelse , men jag kom att tänka på den. Detta är ju inte surrogatmödraskap, men det är ändå bebisproduktion. Lite surrogat är det ju ändå, på sätt och vis.

Vanligt födande handlar om, eller borde handla om, människors privatliv, deras drömmar och förhoppningar. Om underverk finns så är födelsen av ett barn det. Men blanda ihop det med politik och nationsskapande är faktiskt rätt äckligt. Lite som att staten har fött barn.

Förut har jag tyckt att monarki mest är dumt och odemokratiskt, men nu tycker jag det är verkligt motbjudande och sorgligt.

Jag kanske återkommer till monarkin.