Gå in och ta datorn från ungen!

Nota bene: Denna post hade först titlen "Perkele polis", men jag har 29 nov. ändrat den för den blev lite missvisande.

Finsk polis stormar in och beslagtar nioårings laptop. Detta efter att hennes pappa vägrat betala 600 Euro till maffian, förlåt, insamlingsorganisationen ska de vara. Insamlingsorganisation ("collecting society") har ju klang av euphemism.

Så man kan, om man är i rätt bransch, skicka kravbrev på ickebeställda varor, och om offret inte betalar så gör polisen en raid. Det är ju jättefint. Artister som skriver på för konglomeraten står bakom detta, för de har ju skrivit över sina rättigheter. De kanske inte riktigt fattar det, men å andra sidan skriker ju en del av dem högt om stöld und so weiter.

Så bra att copyrightmaffian arbetar på och att Fru Justitia arbetar på enligt privat uppdrag!

Nej vad säger jag...

Jag har slutat att köpa deras skivor för länge sedan. Jag lyssnar inte ens på den, om de inte råkar vara på radio. Deras skit är inte ens värd att "piratkopiera".

Vad skall man göra med artister man verkligen uppskattar, och som finns i de stora skivbolagskonglomeraten? Svårt att säga, hur många korvören hamnar i artisters fickor?

Mer diskussion om raiden på Techdirt.
 

Proportionalitet är essentiellt i ett juridiskt system. Det verkar som den åkt ut med badvattnet.

Uppdatering 29 nov: Den stackars pappan går med på att betala 300 Euro. Vilket sjukt system. En nio-åring "delar ut" ett album på Internet. Skivkonglomeraten behöver inte bevisa att de lidit skada. Det är väldigt svårt att bevisa att man lider skada av fildelning, och för en enskilt album är det omöjligt. Skadeståndsanspråken är helt och hållet hittepå. Det är constructivism in action. Om det fanns en tjänst där man kunde betala för att dela ut ett album på Internet för en viss tid och det kostade 300 (eller 600) Euro, så kan man hävda att en person använt sig av en tjänst men inte betalat. Lite som att man hyr en tv, och sen inte betalar hyra. Men så är det ju inte. Man kräver, hotar, stämmer och/eller åtalar på fantasisummor. Ingen intellektuell tillräknelig person kan tro på dessa skadeståndsnivåer. Men sannolikhet, rimlighet och intellektuell hederlighet hör inte hemma i detta juridiska och kulturella moras. Man kommer med närmast löjliga anspråk och det juridiska systemet spelar med. Vilket skämt. Grymt skämt.

Läs förresten en av kommentarerna. Små brott, små straff, större brott, större straff? Det förefaller inte var så.