Public service – radio och dumburk

Från att en gång varit i allmänhet positiv till public service, särskilt radion, så tycker jag det blir det mer och mer poänglöst, särskilt i dessa digitala tider när vem som helst kan göra bild och ljud och nå större delen av världen. Det är inte ett begränsat analogt spektrum, man behöver inte tillstånd, lyssnaren/betraktaren väljer helt själv vad hen vill ha, från var som helst i världen.

Sveriges Radio har jag alltid haft mycket större förtroende och intresse för än SVT (även när de var samma institution). Från det jag var tonåring till barnen blev så stora de började intressera sig för tv, ett spann på kanske 15 år, tittade jag mycket sällan på tv. Kanske saknar jag några svenniga populärkulturella referenser, men på det hela taget så har jag inte missat något. Jag har inte fler stora kunskapsluckor än genomsnittet. Jag har inte tittat mycket på tv efter det heller. Den obligatoriska avgiften går till en hel del lekprogram och rent trams. Varför skall staten ens bry sig om sådant? Och varför betalar vi tv-licens för att folk ska blogga??? Nyheterna är magra och känns som väldigt mycket en ankdamm. Hela public service känns som samma ankdamm jag upplevde som tonåring för över 30 år sedan. En vanlig tonårsupplevelse är ju att mycket känns försoffat. Det är lite sorgligt att känslan är densamma idag, i år, 2012. Jag går väldigt sällan in på svt.se, men följde en länk dit igår. Jag hamnade på en sida om samlade inslag om presidentvalet i USA. Det mesta där känns ju rätt ytligt, och det är överhuvudtaget en väldig fokus på presidenten och dess val, som en match. Obama verkar ju också vara det svenska etablissemangets gullegris. Den "gode" mot republikanerna. De senare verkar bestå av mest facepalm folks, men ändå... SVTs bevakning känns ju blaha. En briljant (enligt min mening) podcast om politik i U.S.A. är Dan Carlin's Common Sense.

Inte så att övriga gammelmedia är ett under av ständig aha-upplevelse, men den är frivillig. Att konkurrensen sedan är rätt bedrövlig är en annan fråga jag inte tar upp här.

DN är en tidning som har sina ljusa moment (jag har läst den sedan jag var barn), men känns sämre och sämre, eller också är det jag som blir bättre och bättre. Igår läste jag ett avsnitt i serien Lunchmötet (på DNs hemsida), som består i att en student i ett ämne samtalar med en som är etablerad inom samma ämne/sektor/bransch/yrke. Kan vara ganska intressant, även om de människor av kött och blod vars karriärer/företagande som intervjuas i DN ofta är i kultur/mode/etc. Man skulle kunna tro att det inte finns arbetare i Sverige. Nåväl, denna gång var den etablerade personen Amanda Rydman, producent för P3 Dokumentär. Dokumentärerna inte bara köps in utan produceras av P3, men görs av frilansare. Inget ont om P3 Dokumentär (har förmodligen hört det, minns inte, P3 är ju ofta så jävla larmigt), men detta avspeglar ändå public service-absurditeten: en person bestämmer i stort sett vilka dokumentärer som skapas och sänds. Det finns ju andra dokumentärer i SR, men det är ju märkligt med denna tvångsbetalda centralisering av både kunskap och nöje, som är helt irrelevant när man "sänder" på Internet. Radio är ju fortfarande analog, vilket är det viktigaste argumentet för att ha public service. När man bytt till digitalt, så krävs det särskilda apparater, och man riskerar hamna i DRM-helvetet. Jag är positiv till att public service producerar eget, snarare än köper in, men samtidigt blir det ju till slut en skattefinansierad "tjänst" på Internet bland alla andra, lite som att ha statliga mataffärer. Å andra sidan är jag mycket mer positiv till SR producerad dokumentär och drama än inköpt sådan (public service har rättigheterna, borde släppas under CC-liknande licens), och definitivt mer än till så kallad underhållning och satir.

Överhuvudtaget är radio ett fantastiskt medium. Det är tekniskt enklare att producera. Enbart-ljud-media har ofta en mer fångande förmåga, men man kan också göra vissa andra saker IRL när man lyssnar! Enbart-ljud-media har en lysande framtid. Man kan ju tänka sig ljudsändning med doftavgivning som möjlig produktutveckling, men det blir nog aldrig mer än niche.

På svenska heter det tydligen "podradio", vilket är något av en oxymoron. Podcast, eller ännu hellre audiocast, är bättre, men ett svenskt ord vore fint.

En annan oxymoron är "webb-tv". Tv är network, webb är något helt annat, även om det hela tiden försökes networkifiera webben och Internet (ex. Facebook). Oxymoroner kan tjäna som ett sätt att motivera att gammelmedieproducenten ska ha en bit av den nya kakan, även på skattebetalarnas bekostnad.

Om man vill se ett utmärkt exempel på public/community podradio, kan man titta på Hacker Public Radio. Det finns massor av "podradio" som man skulle kunna kalla public service. I meningen "public service" ligger ju att det betalas med skattepengar. Men varför kan inte public service också vara det som människor fritt delar med sig av?