Quick fix

Ja, vad ska man säga om hela soppan runt Thomas Quick/Sture Bergwall? Jag har läst Hannes Råstams Fallet Thomas Quick - Att skapa en seriemördare. Det är svårt att tro att så många domar varit fel. Vad som gör det möjligt är att de handlar om samma person. Det är ju inte ens säkert att alla mordåtalen berör faktiska mord. Jag känner mig övertygad av Råstams bok (som han arbetade på de sista åren av sitt liv). Vad som är än mer märkligt är att redan i början av 2000-talet så var rätt många kritiska till domarna, så det är ju inget nytt ifrågasättande. Råstam lade dock ned ett enormt, mångårigt arbete på att granska materialet. Jag såg aldrig tv-programmen som Råstam gjorde om Quick/Bergwall, ej heller andra program han gjorde. Flera av dem handlade om oskyldigt dömda. Jag tittar sällan på tv, och missar tyvärr därför även juvelerna i den stora mängden skit.

Efterordet i boken, Grävarens testamente av Mattias Göransson, publicerades ursprungligen i tidskriften Filter, i september 2011. Det är både en kort återgivning av Råstams karriär/produktion och ger också lite mer kött på benen till Råstams bok. Jag måste citera Leif G.W. Persson (som också skrivit förordet): "Och vad har man åstadkommit? Jo man har skyddat en gäng riktiga mördare, och man har förnicklat och förgyllt en mytoman." (sid 398).

Kritiken mot både polis, åklagare, domare, advokater och JK är hård. Det är läskigt när alla inblandade verkar tycka samma sak, när man söker bekräftelse på det man antar. En dålig metod. Viktiga fakta kom aldrig fram i rättegångarna så domstolen hade inte fullständigt underlag. Maciej Zaremba skrev flera krönikor i DN om Quick-fallet, och är, som alltid, mycket läsvärd.

Jag talar inte bara för mig själv när jag säger att man hyser tvivel för det svenska rättssystemet. Det finns en tendens att tycka att vi är världens bästa land och att det inte finns några problem med vare sig strukturen eller praktiken i hur samhället verkligen fungerar. "Livspussel" är ju inte ett allvarligt samhällsproblem, hur många fjantar som än upprepar det. I bokens efterord nämns att i juridiken lever det svenska samförståndet kvar, och ansvar utkrävs inte. Den juridiska eliten är "en väldigt snäv krets". (Råstam cit. sid. 400), och det "finns en självgodhet i det svenska rättssystemet" (ibid: sid. 402). Eftersom Råstam granskat andra juridiska skandaler (jag tycker de är det) i sin karriär, så är ju inte Quick ett unikt olycksfall i det juridiska arbetet. Han hänvisar också till att efter kravallerna i Göteborg lades åtalen mot polisen ner, medans efter liknande händelser vid ett EU-toppmöte i Genua, så dömdes sammanlagt 25 poliser (ibid:400f).

Jag kan inte annat än rekommendera att läsa Råstams bok, och gärna annat om Quickfallet (det finns massor på webben). Fallet Thomas Quick - Att skapa en seriemördare kommer stå som ett monument. En bok, jämfört med en webbsida, har ju också ett närmast evigt liv, om jag får generalisera litet.

Utomlands har ju många på senare år undrat över hur den svenska juridiken fungerar. Särskilt efter Assange/Wikileaks och Pirate Bay. Om den förra har sina konstigheter, så är den senare rent ut sagt en skandal. Men det är det få i den svenska gammelmedia som skriver om. Listan på juridiska konstigheter växer. Låt oss ej heller glömma Estonia. Långa häktningstider är ett ökänt svenskt problem. Igår skrev Christian Engström om Gottfried Svartholm Warg. Ytterligare en sten i det svenska juridiska grustaget?

Till slut, en anledningen till att det gick så snett, verkar vara Quicks medicinskt sanktionerade missbruk av lagliga droger. Igen dessa droger.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *