Jag just avslutat läsningen av min första Thomas Pynchon: Inneboende brist, engelska originalet är Inherent Vice, som publicerades 2009. Pynchon, som är en väldigt privat person, läser faktiskt en annons för sin bok.

En både tragisk och dråplig bok. Vid enstaka tillfällen kommer jag att tänka på Dumskallarnas sammansvärjning, men också Terry Pratchett. Den handlar om en privatdetektiv i L.A. i början av 1970-talet. Nixon är president, Reagan är guvernör i Kalifornien, drogerna flödar, polisen är korrupt.

Pynchon ger en ganska kritisk bild av den politiska samtiden, federala myndigheter, polisen och det mesta. Kalifornien var och är inte frihetens urplats på jorden. Tvärtom, i boken känns åtminstone stor-L.A. som en ganska hemsk plats. Om nu någon trodde annorlunda. Det enda jag inte gillar är de återkommande drog-tripparna. Dylika är alltid trista, enligt min mening.

Boken skall förmodligen bli film. Man kan hoppas att den inte blir för överdriven, utan bevarar den knivskarpa samhällskritiken, som berättelse, inte som propaganda, förstås. Man får hoppas Pynchon har kontroll över film och rättigheter.

Rekommenderas 🙂