Vänskap är magiskt

En lite osannolik tittarsuccé (med avseende på tittarkategori) är My Little Pony: Friendship is Magic (MLP FIM). Just nu sänds säsong två. Alla avsnitt finns att skåda på youtube.

När jag hörde att den är populär även bland vuxna, och inte minst bland killar, trodde jag det var ett skämt, eller en kult av något riktigt märkligt, eller rent av uselt. Jag har tittat på några avsnitt och den är riktigt bra. Helt oväntat. Tydligen är det en hel del blinkningar till andra populärkulturfenomen, vilket jag missat, men den är på sätt och vis också barnslig utan att vara inställsam. Snäll och lite förnumstig utan att vara fyrkantig. Spännande och lite lagom läskig för små barn, antar jag. Passar alla åldrar.

Röstskådespeleriet i Friendship is Magic är utmärkt. Jag upptäckte medan jag skrev detta att det redan finns en svensk version också. Nu var det länge sedan barnen var små och jag tittade på tecknat på teve, men det mesta lät ju likadant då i alla fall: animerad-tv-serie-misshandlas-av-svensk-röst-som-gapar-och-skriker-skiten. Det var väl samma bolag med i huvudsak samma röster, antar jag. Ett undantag från (ursäkta vitsen) ankdammen var Dark Wing Duck, vilket var tur, eftersom hela serien var så mycket bättre än Disneys andra teveskräp. I kontrast till exempelvis Disneys och Pixars långfilmer, som ofta haft mycket bra röstskådespeleri.

Nåväl, den svenska versionen av MLP FIM är bättre än annat tv-tecknat, men ändå lite tråkig. Rösterna är den vanliga väluppfostrade Stockholmsaccenten. Barnprogram/film har en lång historia av att det är stockholmska som gäller, vilket blir tjatigt, och ibland rent parodiskt (exempelvis de gamla Barnen i Bullerbyn). Ibland känns det som den svenska idealkvinnorösten idag är en arvtagare till det rätt tetiga röstskådespeleriet i äldre svenska filmer, och lätt styltat radio- och teveprat som fordom gällde. Tilläggas bör, ponnyerna är ju inte barn, utan unga vuxna, så rösterna är också vuxna.

Att Friendship is Magic slagit även bland unga män är rätt unikt. Om man söker på serien på nätet finns det massor, det har växt upp en stor fankultur runt den. En mig närstående person som jobbar i affär, berättade för mig att en ung man en gång hade köpt en bunt MLP-ponies, vilket hon tyckte var lite märkligt.

Jag blev tipsad om en väldigt intressant blogpost, där författaren bland annat skriver att om man skapar något och bestämmer sig för att det skall bli bra, mer än att bara tänka på en målgrupp, så träffar den mer än målgruppen. Lite som att när en författare mer har ett ärende, än viljan och/eller förmågan att berätta en bra historia, så blir det ingen vidare historia. En annan poäng är att det finns ingen given huvudperson i serien, och inget rätt sätt att vara på: "This means that there is no default way of performing femininity or masculinity in the show. There are just a whole bunch of different characters". Hans huvudpoäng är att det är ok för alla att gilla "tjejgrejer". Kanske handlar det också om att det helt enkelt är ok att leka. Fiction är lek, och (särskilt för barn?) ofta väldigt könstypat. Jaga en boll, eller titta på när vuxna jagar en boll, är också lek, och mer "manligt", och därför mer godkänt och skattesubventionerat. Kan vara roligt, men just nu är MLP FIM betydligt roligare. Dessutom är det, till skillnad från sport, garanterat fritt från politisk och byråkratisk inblandning. 🙂