Aldrig har jag haft särskilt svårt att sätta rubrik på något, varken i denna blogg eller annorstädes, men denna post blev så vindlande så jag vet inte riktigt vad som passar.
Jag har just avslutat Flodens dotter av Hong Ying, original utgiven 1997. [info på svenska, på engelska]. Hennes blogg (kinesiskspråkig). Jag har upptäckt henne av en slump (säger mer om mig än om författaren) och hon är mycket produktiv. Som många andra, inte minst författare, lämnade hon Kina 1989, men flyttande tillbaka 2000. Flodens dotter tecknar en förskräcklig bild av Folkrepubliken Kina från sextio- till åttiotalen, men författaren kan tydligen utan problem bo där idag. Boken beskriver inget av vad som hänt efter 1989, men massmördaren Maos nuna blickar ju fortfarande ut över Himmelska Fridens torg.
Flodens dotter (i kinesiskt original "Hungerns dotter") handlar om henne själv och hennes familj. Hon är född 1962, i slutåren av Det Stora Språnget, som orsakade massvält, var barn under kulturevolutionen, var tonåring när Mao dog, vilket följdes av nya utrensningar. Berättelsen är brutal, eländet är förskräckligt, berättelsen är bitvis rent äcklig. Även om man vet hur eländigt det var under kommunismen (och innan), och att partiet vid makten är detsamma, så kastas det rakt i läsarens ansikte utifrån en persons liv. Berättelsens jag har också problem med sin familj, men inget blir bättre av en moralistisk kultur av byskvaller och politiskt angiveri. Det är slående hur människor inte alls tas om hand av Mao-kommunismen, utan de får skrapa ihop till levnad, medans partimedlemmar paratiserar och förtrycker. Systemet är äckligt, och människornas tillvaro utmärks av äckel, både fysiskt och ideologiskt.
Läsaren får bland annat en redogörelse av toalettbehovens när-var-hur. Jag har besökt en del torrdass, i olika länder. När jag var liten, tyckte jag ett torrdass var mer skrämmande än äckligt (det beror ju i och för sig på hur de sköts). Hong Yings beskrivning av hur det stod till med den offentliga toaletten för stadsdelen är helt enkelt vidrig.
Dassets damavdelning hade tre hål, herravdelningen hade sex hål, och männen brukade till och med skryta om det (sid. 134 i den svenska upplagan från 1999). Författaren återger ingen motivering till varför det är så, mer än att männen anser de värda det på något sätt. Det skulle ju kunna vara att de lider mer av diarré, eller att de sitter längre på dass, på grund av förstoppning eller litterära intressen.
När jag läste detta övertydliga exempel på patriarkat (tror inte författaren använder det begreppet eftersom romangestalterna knappast skulle använt det, men patriarkatet är tydligt boken igenom), så kom jag att tänka på hur de som har hög lön också har sådant "behov" av trygghet, med fallskärmar och så vidare. Det finns ju inget universellt kausalt samband mellan arbete och lön. Patriarkatet och dasshålen är så entydigt, men hur många gånger stöter man inte på rövhål som har många fler dasshål med enda motivering att de har det för att de är "värda" det (exakt samma framhållande som de kinesiska männens re: dasshål).
Till skillnad från kineserna, som var många om varje dasshål, så finns det en hel del individer (i alla länder) som har många dasshål, även om en människa aldrig har mer än ett rövhål. Det finns ju ett uttryck, "man kan inte äta sig mer än mätt". Tyvärr kan man det, både bokstavligt (äta så mycket så man förstör sin kropp) och bildligt: man konsumerar mer än man har någon som helst glädje av, bara för att man ska. Det är väl det samma med skitning, en del är tydligen tillräckligt stora rövhål för att fylla flera dasshål. Eller, kanske, är de tvestjärtar?
De allra flesta män i Kina på den tiden hade det förskräckligt fattigt, men de hade bättre tillgång på dass än kvinnor, och andra fördelar av att vara man. Det finns ju grader i helvetet. Överlag har de ju det mycket bättre materiellt idag. När vi i Sverige talar om fattigdom i Sverige, så finns det ju alltid (välmående) wise guys av båda könen som framhåller att ingen svälter, och att fattiga, det är något som minsann bara finns i andra länder. Således finns det inga fattiga i Sverige. Men, fattigdom är inte nödvändigtvis svält. Jag tror få svälter i Kina dag, men det finns ju massor av fattiga. Fattigdom är också relativ, statusskillnader är ofta nedbrytande för de som är längst ned på stegen.
Det har inget med avundsjuka att göra. Avundsjuka är mest en fråga om personlighet/uppfostran/kultur och det finns i alla strata av samhället. Med "kultur" menar jag här i dess vidaste mening, så det inbegriper kultur inom en grupp eller annan enhet av människor som varaktigt interagerar socialt i mer än triviala betydelser. Jag har aldrig läst om avundsjukans sociologi, men jag antar att avundsjukan är större i sammanhang av hierarki och/eller begränsade resurser. Avundsjuka är också något som kulturellt och socialt reproduceras, ex. när vuxna säger till barn "du är väl inte avundsjuk?". "Avundsjuka" används rätt ofta som ett slagträ-tillmäle, enda anledningen till att jag tog upp det här.
Jag skall försöka få tag på mer böcker av Hong Ying.