Den borgerliga politikerna under statsministerium Fredrik Reinfeldt benämner människor som varande i “utanförskap” när de varaktigt är utanför lönearbetssystemet. Arbetslösa, sjukskrivna och förtidspensionärer är utanför. Det är ett typiskt mobbargrepp att etikettera människor som “utanför”. Om man är annorlunda, om man inte gör som man är tillsagd, då är man utanför. Du är inte med oss, men du kan bli som vi om du gör som vi vill. Ja, du t.o.m. bör vara med. Särskilt moderaterna, eller moberaterna, gillar att säga åt folk att de är utanför, och säga till de godkända människorna att X och Y (de andra) är utanför. Det finns kanske de som tror att det är någon slags kristen etik av solidaritet och inbjudan, eller en amerikansk immigrantmodell (“Give me ... your huddled masses”). Att tillskriva och etikettera människor utanförskap, oavsett hur de själva beskriver sin egen situation, är mobbing. Om man exempelvis ser på de senaste åtta årens skattereformer, så har vi i Sverige för vanliga inkomsttagare numera regressiv skatt: Om man blir arbetslös eller sjuk så får man inte bara sänkt inkomst, utan också en högre skatteprocent. Pissa på de som ligger ner, de som är "utanför". Men jag tror säkert det finns självupptagna arslen som känner sig som Frälsare när de pratar om de som är i “utanförskap” och skall bringas in i innanförskap.

Moberaternas, och deras fränders, botemedel mot detta "utanförskap” är “arbetslinjen”. Denna linje är lagd av politikerna för medborgarna att följa. Ordet “linje” ger intrycket av något givet, en riktning, en rättning i ledet. Denna virtuella linje skall man följa, lite på samma sätt som poliser i U.S.A. kan testa misstänkta rattfyllerister. Vinglar man utanför linjen så skall det få konsekvenser. En linje kan ange en gräns, “hit men inte längre”, eller t.ex. linjer på en fotbollsplan. Men i detta fall är det mer som ett räls, med spårvidd och rangerbangård angiven av de moberata vise männen. “Arbetslinjen” är ett väldigt auktoritärt begrepp, med en starkt paternalistisk stank.

Den moberata samhällsmodellen kan kanske sägas bestå av tre-oenigheten herrskapet, borgerskapet och utanförskapet. Nu är moberaterna så fiffiga så "borgerskapet" talar man inte om, utan om “arbetare”, det vill säga de som följer arbetslinjen. De gillar arbetare, för de följer linjen. De ser ju inte sig själva som arbetare egentligen. Utanförskapet är väl mer det där arbetskygga fanskapet som många (men inte alla) ekonomiskt välbeställda gnäller om. Nu är det ju så att den politiska fasaden är polerad så man svär ju inte i offentligheten. Föraktet lyser ändå igenom i “utanförskapet”.

Det är rätt fantastisk uselt att politiska broilers kallar sig själva för arbetare. Det var väl ett vänsterpolitiskt fenomen, men nuförtiden är det en del av den politiska “mitten” där broilers trängas i floskelfabriken. Om politiker är broilers, är då arbetare fjäderfä?

Man får ju inte kalla politiker “fanskapet”, men kanske kan man, vid behov, kalla dem för “utanförskapet”? Exempelvis:

Nu är det där utanförskapet på teve igen med sina känslokalla förslag.

Det där gamla utanförskapet ser rätt trött ut, även om han har en ny slips.

Jag är så trött på att se det där politruk-utanförskapet få sina idéer genomförda. Jag hoppas hennes regering förlorar nästa val.

Jag har rätt många gånger sett detta begrepp "utanförskap" användas i samband med statistik, som om det var en vetenskapligt definierad kategori. Patetiskt.